Författaren beskriver här ur en perspektiv av en flicka som ligger in på sjukhus och blev just vaknad ur en dagdröm. Hon vet inte riktigt om det natt eller en mörk, svensk eftermiddag i höst. Ändå blir hon direkt glad över att höstvädret är mildare än det brukade vara. Att det liknar inget vredesutbrott längre. Hon är istånd att se även en liten välsignelse som en välsignelse och är istånd att tack för detta. Jag tycker att denna rader är skriven på en väldigt positivt-tyckande vis.
”Om det nu inte var det faktum att jag allt oftare upptäckte att jag stod i mörkret utanför tevehuset, att jag stod där kväll efter kväll och väntade i något slags vag förhoppning om att han, din son och min far, skulle komma ut ensam och få syn på mig, att han skulle gå fram mot mig med ett leende, lägga armen om mig och fråga hur det hade gått på den senaste tentan.” sida 58
Minna har uppväxt utan far. Hon t.o.m inte känner till hennes far. Hon vet inte ens hur han ses ut. Men ändå eller just därför drömmer hon om ett vanligt familjeliv där hon får möta sin far och berätta till honom om att allt har gått bra den senaste tentat. I ovanstående citatet kan jag känner igen mig lite gran för att även jag är uppväxt hos min mor. Utan far. Jag känner längtan att få veta hur den här mannen är och att leva ett normalt liv med båda föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar