Läslogg - Fosterland

1.      Det hårda livet i byn fick ett annat sken i det nordiska ljuset. Det kom att bli sinnebilden för harmoni och glädje.

Som en ung kvinna med fyra små barn i Sverige kände Dilsas mamma jätte ledsen och besviken. Hon kan inte prata svenska, fick inte lokala vänner och saknade mycket om sina släktingar och vänner in sitt hemland Turkiet. Då hon kom att glömma all dåliga sidor av sitt hemland.

Vi säger ofta att vad som vi förlorade och som vi inte kan få är den bäst.  Vi tror att gamla sånger, gamla stil är bättre. Några ungdomar tycker om sina ex flickvänner eller pojkvänner. Jag anser att vi försummar att njuta vad vi har nu.

2.      Kärlekssagor är de vackraste, brukade mormor säga. Det finns ett hav av historier att berätta. Men mormor kommer aldrig att tröttna. Inget kan trollbinda min mormor mer än en bra berättade saga.

Dilsas mormor är lik gammal som min mormor. Men min mormor talade aldrig kärlekssagor.  Hon talade mycket sagor om styvmor och operor som hon tittade när hon var ung. Hon berättad historia om hur dåligt, sorgligt att ett barn hade en styvmor. Det gav mig den första känslan om styvmor.

Min mormor kallade skor utan utbrodering blind skor. Hon handarbetad skor på natten och aldrig gav blind skor till sina tre dotter.

3.      Priset för att inte behärska språket var högt och mor visste att hon stod vid sidan av det som pågick. Mellan oss fanns en generation, olika språk, olika idéer om frihet och det nya landet.

Dilsas mor förstådde inte svenska och kan inte läsa instruktionerna tydligt på burken.  Hon gav kalt burkmaten till sin lilla son därför att pojken vilja inte ha. Det är priset som moren betalad.

Mamma vill hålla sitt modersmål och sin kultur men döttrar växer och utbildas i Sverige. Det fanns stor konflikter mellan förändraren och barnen. Jag tycket att vaxarna måste behärska lokalt språk och apterar lokal kultur. Vaxarna behöver att står på den samma linjen som sina barn. Det är en av dessa viktigaste anledningar som jag kommer at studera Svenska.

4.      ”Man måste bli något” sa alla invandrarna till sina barn.

Tidigare tror jag att enda kinesiska invandrarna trycker mycket på sina barn. Boken ’Tigermammans stridsrop’ handlar om en amerika kinesiska mamma utbildar sin andra dotter på ett elakt sätt.

Nu förstår jag att alla invandrarna vill sina barn blir den bästa. 

Varför?

För det finns språk hinder och kultur hinder, invandrarföräldrar arbetar hårdare än sina svenska arbetskompisar. Men de får inte rättvis chans och blir stressigare. Det är priset som man måste betala för att flyta till andra land. Invandrarna vill inte sina barn upprepa sina erfarenheter. De vill barn bli den bäste in gruppen. Jag vet inte det är fel eller inte. Jag kan bara säga att lämplig stress är bra för barn och mycket stress ska leda till katastrofen