Barn i dagens familjer

När jag jämföra min barndomstid med nu, måste jag erkänna att det är mycket olika nu än förre. Majoriteten barn i Sverige kan tillåta sig mycket mer än när jag var liten. Här finns mycket mer frihet och rättighet för alla barn. Om någonting hänt, kommer alla myndigheterna att hjälpa och skydda barn.

Under min uppväxt, när jag bodde hos en fosterfamilj för 3 år, undrade jag alltid varför vuxna:

1.   Skaffar vuxna barn men sen vill inte de längre?

2.   Varför säger de att de älskar om verkligen dem gör det inte?

3.    Varför de/fosterfamiljen har tagit mig men bryr sig inte om mig?

4. Är det så för alla barn att dem måste jobba från tidigt på morgonen till sent på kvällen?

5.  Känner alla barn alltid så hungrig och fryser vi alla så mycket som jag? etc. 

Jag var förvånad och kunde inte förstå varför det var som det var. Av vuxna beteende kändes att ingen älskar mig och att alla vuxna är samma. De bråkade mycket, skiljde sig, kunde inte står varandra ut. Och de ville att jag kunde göra allt istället för dem – ta hand om alla, laga mat, städa, tvätta, lösa deras bråk… Det var alltid för mycket!

Jag är säkert att många barn i Lettland och i andra landet fortfarande känner desamma som jag kände när jag var liten. Men inga pratar om det. Inga våga pratar om det. Genom min erfarenhet vill jag visa att där finns många barn som har det svårt i livet och där finns många som behöver hjälp. Vi kan inte förestela längre att allt är bra och att vi syn ingenting ännu allt händer framför oss. Tidvis måste vi ta mot steg som andra vågar inte för att barn är väldigt bra att dölja hur de känner i verkligheten.
       Det är jobbigt för barn när någon hon/han älskar kom och gå hela tiden. Det gör stort kaos i barns huvud, hjärta och känslor. Det drabbar barns trygghetskänslor och gör honom alltid orolig om sin plats under solen. Varje människa vi träffar, tar en del av oss med sig. Därför är det betydligt jobbigare varje gång att lita på någon igen, öppna sin inre värld och känna varandra igen.