En adoptivbarn är
oftast en önskad och älskad barn. Barnet är saknad och efterlängtad möjligen många
år, och den dagen när föräldrarna hämtar barnet är en av de lyckigast dagen i
deras livet. Men fast föraldrarna älskar sitt barn, är vardagslivet inte alltid
så lätt som man kan tro.
Barndomstid är lugn
och lycklig, men det kan hända, att trubblen börjar när barnen blir äldre. Då barnen kanske vaknar
upp och märker att hon/han ser helt annorlunda ut än mamma, pappa och syskonen.
Då kan barnen känna sig generad. Särskilt kan det vara problematisk för
tonåringen, som funderar sin identitet, ifrågasätter saker och jämförar sig
till andra.
Och kanske olika
utseende är inget problemet för barnen eller familjen, men det är problemet för
andra, nyfikna människor med frågor: ”Varför ser ni inte likadana ut”?
De intervjuade
barnen tyckte att deras familjen- och syskonrelationer var som vanliga. Föraldrarna
är som riktiga föräldrar och syskonen är ”nog som vanliga syskonen” – helt
enkelt. Ändock, en av barnen konstaterar, att ”det är inte kul eller tråkig,
men det skulle vara enklare, om vi vore likadana.”
Det är intressant
att tänka på den betydelsen av generna, miljön och uppfostran. Vilken av dem är
det som influerar mest? Alla likadant, tänker jag. Man kan inte bilda barnet
bara med uppfostringen eller det är inte bara generna som påverkar människans
beteende, men en människa utvecklas i växelverkan med andra människor, samt de
gener man har och den miljön man lever och de erfarenheterna man får genom
livet.
Därför är det
mycket viktigt att föraldrarna ärligt och öppet berättar adoptivbarnen om deras
ursprung. Barnen har rätt att veta, varifån kommer hon/han, och vad är den
förgången hon/han har lämnat bakom. Man måste känna sin ursprung, för att
bättre förstå sig själv och bättre vet vem man är. Olika utseende kommer från
gener, men dessutom också olika temperamenten kommer från gener. Därför måste
man veta sin ursprung. Att man kan förstå sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar