"De tror att de vet allt, fast egentligen vet de nästan ingenting. Men det är svårt att veta hur det är med henne där upp. Den som inte säger något vet man inget om".
När jag läste den här tänkte jag att Myran var som min gamla klasskamrat. Det var under kriget 1994 när Francine flyt efter sin pappas död, men innan han dog berättade han för henne vad hon ska göra med sina syskon för deras mor om de överlever. Det var tur att alla överlevde och kunde träffas och bo tillsammans igen, Hon berättade för sin mor och syskon hur hon levde under den tiden men hon berättade aldrig vad henne far sa till henne därför att hon var så liten i familjen och tänkte hon att de inte kommer att tror eller göra vad hon säger. Det gjorde ont i hennes hjärta och hon kände sig obekväm i familjen. Hon ville vara ensam och tyst. De trodde att de vet allt, fast egentligen vist de nästan ingenting. Men det var svårt att veta hur det var med henne i hennes hjärta och hjärna där hon satte. Den som inte säger något vet man inget om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar