Mamma, pappa och två barn är den ideala
kärnfamiljen, en norm, som alla borde syfta till. Är det så? Det finns många familjer
som är inte är kärnfamiljer, men ändå den känns vara som en norm, som alla
borde syfta till. Om man tittar på tv:t, på media, på reklamer: överallt finns
det lyckliga kärnfamiljer med två barn – och en hund. Våra värld är skapad för
familjer på fyra, men denna värld är helt annorlunda än verklighet.
Familjen verkligen har förändrats.
Det finns familjer som efter skiljsmässor är
nu familjer med bara en förälder. Eller ombildade familjer där ett par bor med
”hennes barn och hans barn”.
Man har accepterat nya former av familjen och
förhållanden. Man fördomar inte mera sambopar, ett par som inte är gift men
kanske har gemensamma barn. Man har godkänt registrerad partnerskap av
homosexuella par. Så det finns många olika typer av familjer, inte mera bara
kärnfamiljen.
Men borde vi ändå mer röra vårt begrepp om
familjen?
Vi har växande antal av äldre människor som
bor ensam, och är väldigt ensamma. Barnen bor långt borta och har sina egna
liv, maken är avliden eller bor i ålderdomshem,
alla vänner också.
Borde vi inkludera också våra släktningarna i
familjen? Kunde vi acceptera en gammal farmor eller farfar som en
familjemedlem? Eller en ensam faster eller moster kanske?
Så, är
kärnfamiljen bara för statistiken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar