Reflekterande blogg om filmen – Adopterade barn

Efter att jag fick min lilla dotter, blev jag känsligare. Det finns ett exempel. Mina tårar rann nerför mina kinder, när jag tittade på filmen om adopterade barn. I filmen finns bland annat Nellie ett adopterat barn och hon har en syster som är föräldrarnas biologiska barn. Nelly ser annorlunda ut i jämförelse med sina föräldrar och sin syster. Hon tycker att hon är som en extraperson, nästan som en främmande,  i den familjen.

När Nellie och familjen hälsade på mormor på sjukhuset, mormor kramade och pratade med Nellies syster, sitt eget barnbarn. Sådana här situationer måste vara väldigt jobbiga för Nellie. Det är inte konstigt att Nellie känner sig utanför hela tiden.

Kina har speciella regler gällande adoption. Personer som vill adoptera barn, måste ha varit gifta i några år och de får inte ha några egna barn. I Sverige kan alla personer adoptera barn, ensamma kvinnor, homosexuella, familjer med barn.  När det gäller de svenska reglerna kring adoption så känner jag inte till bakgrunden till dem.

Vi känner alla till den enkla vetskap som att blod är tjockare än vatten. Precis som att Nellies föräldrar tycker mer om sin egen dotter. Jag undrar varför Nellies mamma adopterade Nellie.

I filmens slut gick Nellie och hennes mamma tillbaka till sjukhuset. Det låter ett bra resultat som direktören och audienserna gillar att se. Men faktumet är inte så roligt. Nellies syster är fientlig mot Nellie och pappan blir ofta otålig.

Ett adopterat barn är inte en sak som köpas i affärer, som kan returneras. Föräldrarna måste ta ansvar för sina adopterade barn och skämma bort dem mer än sina egna barn.