I taket lyser stjärnorna

Citat 4 (sidan 65, kapitel 17) "Mitt i alla dessa ord, mitt i alla dessa tankar har Jenna nästan glömt att hon hade ont i magen, det onda hade nästan släppt, men nu, när dörren öppnas krampar det i henne igen. Ända tills nu har hon så innerligt önskat att mamma faktiskt skulle komma. Men när hon ser henne ångrar hon sig genast, hon skäms, hon skäms, hon skäms som fan, och hon skäms för att hon skäms. Mamma. Mamma är svettig i pannan efter att ha kämpat sig upp-för trappan och står nu tungt lutad med fan fan fan kryckorna vid dörren. Mamma kippar efter andan. Fan fan fan att hon kommer. Fan fan fan att Jenna övertalat henne, vad tänkte hon på, vad fan tänkte hon på?" Jenna är på klassfesten med klasskamraterna och föräldrarna. I mitten av rörelsen orkar hon nästan att glömma hennes tuff verklighet. Hon "nästan glömt att hon hade ont i magen" som sannolikt markerar att hon är stressad. Trots det önskar hon att sin mamma kan komma till festen också, naturligtvis som alla andra kompisars föräldrar. Hon längtar efter normaltillstånden. Men när mamma kommer, Jenna mötas av realiteten igen och önskar att mamma hade inte kommit. Jag tror det var en bra beskrivning av Jennas inner kamp och motsägelse. Citat 5 (sidan 139, kapitel 35) " Svikare. Det är vad hon är. Men hon vill inte till mamma mer. Hon vill inte se henne där på sjukhuset, med smärtrynkor i pannan, med vitbleka kinder. Vill inte se henne frysa under den gula våffelfilten, stickas med nålar, stoppas full med tabletter. Runda tabletter, avlånga. Utan kapslar, med. Jenna vill inte se henne försvinna. Vill inte se henne. För det är inte längre hon." Mamma ligger i sjukhuset, och det är omisskänn att hon kommer inte hem, någonsin. Murmur och murfar är med henne på sjukhuset nästan varje dag. Men Jenna vill inte gå att hälsa på. Hon vill stängar fakta ute, hon vill inte konfrontera det onndvikligen. Jenna, tror jag, är jätte ensam i situationen, det finns ingen att prata med hur hon känner sig, hur hon mår. Hon måste handlägga de här djupa känslor ensam, som är ganska jobbigt för en tretton åringa flicka som är kanske är inte fullt mogen känsligt. Hennes reaktion att springa ifrån realitet är helt normalt för en tonåringar. Jag känner att det är förfärlig för en flicka att uppleva sådan känslor utan diskussion med en pappa eller syskon, eller murföräldrar, som är nuförtiden upptaget med mamma, och fokusera inte på Jennas själ. Hennes själ skulle förtjäna mycket omsorg.